I mitt förra inlägg skrev jag om att jag hade kört på lite för hårt och var trött men ångrar det inte. Nu när jag är superutvilad bibehåller jag den tanken. Med ett helt nytt år framför mig har jag bara lust att göra mer, uppleva mer, vara med min familj och vänner mer, jobba mer effektivt, få mer av allt helt enkelt.
Det jag vill få mindre av är skärmtid. Detta lov har vi spenderat alldeles för mycket tid att prata om skärmtid eller tittat på en skärm. Jag får panik över det, det känns som bortkastad tid. En av behandlingens biverkning är att man tappar fokus eller koncentrationsförmågan sägs det. Kanske beror det på det att jag blir extremt uttråkad av skärmar. Men iofs har jag alltid haft lätt för att bli rastlös.
Mina killar var dock emot mitt förslag till nyårslöfte. Jag ville införa en skärmfri dag per månad under 2019. Jag tänkte att det kanske kunde uppmana mina barn att tänka till och se varandra och oss lite mer. Men som sagt, jag blev mega nedröstad.
Här är dom framför varsin skärm:
I veckan var killarna med på sjukhuset. Min kurator och sjuksköterska tipsade om att det kunde vara bra för barnen att se hur jag har det när jag är på sjukhuset. Det hjälper att avdramatisera det hela. Och det är bättre att uppleva behandlingen med mig än att gissa eller föreställa sig något.
De fick inte ta med sig sina telefoner dit eftersom jag ville att det skulle uppleva aktivt detta tillsammans med oss. Och det gick jättebra. Jag är konstigt nog alltid glad att åka dit, alla är så himla positiva och snälla det underlättar såklart.


Vi hade med oss frukost och hade köpt med fika. Min snälla sjuksköterska Monica hade förberett en lite läkarlåda som jag lekte med mer än killarna😝. Och innan vi åkte fick de varsin glass, rena lyxbehandlingen.
Nu känns det som att det allra jobbigaste är snart över. Nu har jag bara 4 cellgiftsdoser kvar. Den 13:e februari börjar jag med strålningen och det känns inte alls jobbigt nu när jag är inne i vårdvärlden. Efter det har jag enzymerna som jag ska ta i dropp en gång var tredje vecka och sen hormontabletterna. Men även om allt som är kvar låter mycket så kommer jag gå med lätta steg ut från sjukhuset den 23 januari. Det är då jag får min sista cellgiftsdos och tar bort piccline som jag konstant har i armen. Då har jag klarat av 12 doser. Nånting jag trodde skulle färga mitt liv med ett mörker under en vääääldigt lång period. Det känns helt fantastiskt att det snart är över. Och vet ni vad mitt hår har redan börjat växa.
2019 kommer att bli helt underbart, det är jag säker på. Jag tar med mig denna prövning som en kraft och en möjlighet att påverka mitt liv och andras i en positiv riktning. Och dessutom fyller jag 40 år🥳
Ett fantastiskt år 2019 önskar jag er alla. Ta vara på varje sekund i era liv, det ska jag❤️