Jag har dragits tillbaka till verkligheten efter vår drömresa. Jag sitter med ett dropp i armen på Sahlgrenska och tänker på hur snabbt detta konstiga år ha gått.
Jag har inte tänkt så mycket på allt som har hänt under min USA resa. Trots att jag är sjukskriven just för att ta itu med det så är det så himla svårt att bearbeta det. Nu när jag är hemma så dras jag tillbaka till alla tankar som ligger där i kölvattnet, i väggarna i huset på nåt sätt. Jag ska ta tag i det nu i augusti. Jag vill dock mer än allt annat köra på som vanligt som innan allt hände. Jag vill jobba, jag vill umgås med mina nära och kära som vanligt. Nu har jag samlat den kraften.
Resan till USA har varit toppen. Vi har kunnat vara i vår bubbla vi 4.
Sista tiden i New York var kul. Vi kunde äntligen tas oss runt till fots och maten var mycket bättre. Vi kommer inte att äta pommes på ett bra tag kan jag lova. Sista kvällen åt vi på en toppenbra restaurang väldigt nära vårt hotell som låg i midtown. Restaurang hette 800 grader. Vi åt världens godaste sallad och pizza, alla råvaror var prima och vinet var också riktigt bra vin.
Antagligen smakade det extra gott eftersom vi har ätit så enformigt sen vi åkte fram Hollywood.
Ska försöka skriva ner lite mer om resan innan jag glömmer🇺🇸
I slutet av maj var jag är på läkartid eftersom jag är nu utloggad från det programmet av behandling som jag skulle göra. Det var en tid för att sammanfatta och reflektera. För första gången under hela behandlingen grät jag. Jag kände mig helt slut och alla känslor som jag hade tryggt undan kom upp under samtalet med läkaren. Vi bestämde tillsammans att jag behövde en liten paus för att bearbeta allt jag har gått igenom. Det kändes också tungt och just kändes det som ett nederlag att inte kunna åka till jobbet varje dag.
I veckan var killarna med på sjukhuset. Min kurator och sjuksköterska tipsade om att det kunde vara bra för barnen att se hur jag har det när jag är på sjukhuset. Det hjälper att avdramatisera det hela. Och det är bättre att uppleva behandlingen med mig än att gissa eller föreställa sig något.
Vi hade med oss frukost och hade köpt med fika. Min snälla sjuksköterska Monica hade förberett en lite läkarlåda som jag lekte med mer än killarna😝. Och innan vi åkte fick de varsin glass, rena lyxbehandlingen.
Nu känns det som att det allra jobbigaste är snart över. Nu har jag bara 4 cellgiftsdoser kvar. Den 13:e februari börjar jag med strålningen och det känns inte alls jobbigt nu när jag är inne i vårdvärlden. Efter det har jag enzymerna som jag ska ta i dropp en gång var tredje vecka och sen hormontabletterna. Men även om allt som är kvar låter mycket så kommer jag gå med lätta steg ut från sjukhuset den 23 januari. Det är då jag får min sista cellgiftsdos och tar bort piccline som jag konstant har i armen. Då har jag klarat av 12 doser. Nånting jag trodde skulle färga mitt liv med ett mörker under en vääääldigt lång period. Det känns helt fantastiskt att det snart är över. Och vet ni vad mitt hår har redan börjat växa.
Efter varje besök har vi försökt göra nåt kul. Vi har ätit god lunch och fixat med grejer vi aldrig hinner med. Det har varit mysigt att få denna fria tid med min G.
