Strålning

Denna del av behandlingen är i samma ögonblick som jag skrivit också snart avslutad. Jag hinner skriva eftersom maskinen som har strålat mig under 14 vardagar ha fått ett driftstopp.

Jag har underskattat kraften i denna maskin. När jag först kom in till strålningen efter min långa period av cellgift så tänkte jag inte så mycket. Det är bara att göra. Jag har lagt mig i maskinen tittat i taket där det finns en fin fotografi på ett platan träd. Just ett sådant har jag lekt under i min uppväxt. Och den skuggar fortfarande mina soliga somrar i Marseille eftersom det står stadigt i mina föräldrars/min farmors trädgård.

Vilken tur att det har varit ett platan träd jag har kunnat drömma mig bort till.

Strålningen har gått bra visserligen. Jag har åkt fram och tillbaka. Jag har jonglerat med jobb, lämna/hämta barnen, köra till akt, handla, luncha med kompisar, tränat etc…

Men jag är nu helt slut…

En fredag då jag hade stressar hit kunde jag inte hålla igen tårarna i bilen på vägen hem. En snäll sjuksköterska frågade hur det gick och tyckte (som många andra) att jag skulle ta det lugnt. Strålningen tröttar ut. Hur kan den göra det tyckte jag. Jag ligger bara där, det känns ju inget..

Nu när jag snart är färdig med all denna tunga behandling inser jag fakta. Jag inser vad jag har gått igenom. Och det är inte konstigt att jag är trött.

Annonser

Etapp 3

Den 23:e januari fick jag min sista cellgiftsdos. Det blev en hel dag på sjukhuset denna märkliga dag. Jag hade turen att mamma kom från Frankrike dagen innan, så jag kunde få sällskap.

Denna dag kommer jag aldrig att glömma.

Vi började med att ta blodprov för att se om mina blodvärde var tillräckligt bra för att klara av cellgiftet. Under mina 18 veckor av behandling, har mina blodvärde och min kropp hållit sig inom ramarna. Ett tag hade jag tom en elitidrottares blodvärde, sjuksköterskans ord som säkert ville peppa😍. Men jag klarade alla veckor utan att ens bli förkyld, helt otroligt med tanke på att jag fick cellgift som försvagar mitt immunförsvar mitt i vinterns värsta smittor.

Efter att ha fått vänta på Sahlgrenska provtagningscentral för sista gången var det dags för lunch i sjukhusets restaurang.

Eftersom jag numera är flexitarian fick det bli en kräftsallad. Mamma tittade runt nostalgiskt efter gamla kollegor (hon jobbade som sjuksköterska).

Efter det köpte vi vetelängder till all underbar personal på jubileumskliniken samt semlor till oss😋.

Sen var det dags för sista påsen och efter det äntligen bli av med slangen jag har haft i armen 18 veckor. Och då ska ni veta att jag är allergisk mot plåster, så det värsta även om det har varit jobbigt var inte hållet i armen och slangen, nej det var bandaget och min stackars hud som hade plåster på sig i 18 veckor. Dessutom har jag inte kunnat duscha eller bada ordentligt eftersom inget vatten få komma på bandaget. Så när sjuksköterskan frågade om jag ville ha kvar den en vecka till för att slippa sticka mig när jag ska få behandlingen jag ska få under 1 år. Svarade jag snabbt nej, stick mig hellre. Jag hade inte kunnat tänka mig ha den kvar 1 timme till. Det gick väldigt fort och smärtfritt att få bort den.

Äntligen fri!

Efter det var det bara att ladda om och ta sig till andra delen av Sahlgrenska sjukhusområde. Eftersom jag har fått bröstcancer i ung ålder (ung är relativt men i detta sammanhang har jag känt mig väldigt ung🤪) ska jag genomgå en genetisk undersökning för att ta reda på om min cancer är ärftlig. Eftersom jag har en hormonell bröstcancer så är risken mycket lite men man kan inte vara säker.

En genetisk undersökning låter mer avancerad än vad det låter men jag fick svarar på en massa frågor om min familj och släkt (tur att jag hade mamma encyklopedin med mig). Sen fick jag ta ett blodprov som de skickar till Lund. De letar då efter gener som är typiska för ärftlig bröstcancer. Svaret får jag om några veckor.

Efter en lång dag på SU, köpte vi några bakelser och åkte hem till min kära svärfar. Där väntade hela familjen och en god Carbonara (fest måltid i vår familj). Skönt att äntligen få fira med sina nära och kära. Mycket kärlek har minst sagt hjälp mig under denna tid❤️

Inte fri från ångest

Denna vecka fick jag min näst sista cellgiftsdos. Bara en endaste kvar, det känns helt obeskrivligt bra.

Tidigare i veckan var jag på läkarbesök och vi gick igenom behandlingen som har varit och som komma skall. Just då och som det har känts hittills, var jag lugn och beskrev min tid som biverkningslös och min mental förmåga att sortera det viktiga för att fokusera på målet. Jag har alltid vetat att jag är duktig på att fokusera på ett mål och ger mig sällan (ibland har det tom gått för långt). Men jag har verkligen använt den förmågan i min behandling och byggt upp mitt lugn samt styrka kring den. Läkaren som många av er frågade mig hur jag gör för att vara så samlad och stabil. Det gör mig stolt att få höra att även en onkolog tycker jag kan tackla denna tuffa prövning. Och för första gången i livet, känner jag att jag gör detta inte bara för att verka ”duktig” i andras ögon. Jag gör detta för att överleva. Jag förstod det när jag pratade med dig S och dig L i veckan (ni kommer att känna igen er, ni har tyvärr också upplevt en livshotande situation). Man förstår inte denna enorma överlevnadsinstinkten förrän ens liv blir hotad på djupet. Jag är medveten att vi är olika i hur man tacklar livshotande situationer men för mig är det mekaniskt. Jag beskrev det för er S och L och ni instämmer: det är bara att göra det som krävs för att överleva. Det låter extremt enkelt men det är det inte och såklart sätter det spår.

Dessa spår har jag börjat inse fakta att även om jag så gärna vill kontrollera dom kommer jag behöva att leva med ärren spåren lämnar bakom sig.

Kanske är det för att jag snart lämnar cellgiftfasen, som konstigt nog har känts som en trygghet, eller så är det för att all mitt fokus har riktats på att klara av cellgifterna. Det kanske är därför jag börjar att känna ångesten krypa in, och många frågor dyker fram. Jag är inte en robot och jag är inte perfekt (vill inte vara det heller) men jag börjar förstå hur mycket styrka jag har fått från denna period men också hur mycket styrka jag kommer att behöva för att ta mig igenom alla etapper som ändå återstår.

Framtiden är ljus❤️

Nytt år

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag hade kört på lite för hårt och var trött men ångrar det inte. Nu när jag är superutvilad bibehåller jag den tanken. Med ett helt nytt år framför mig har jag bara lust att göra mer, uppleva mer, vara med min familj och vänner mer, jobba mer effektivt, få mer av allt helt enkelt.

Det jag vill få mindre av är skärmtid. Detta lov har vi spenderat alldeles för mycket tid att prata om skärmtid eller tittat på en skärm. Jag får panik över det, det känns som bortkastad tid. En av behandlingens biverkning är att man tappar fokus eller koncentrationsförmågan sägs det. Kanske beror det på det att jag blir extremt uttråkad av skärmar. Men iofs har jag alltid haft lätt för att bli rastlös.

Mina killar var dock emot mitt förslag till nyårslöfte. Jag ville införa en skärmfri dag per månad under 2019. Jag tänkte att det kanske kunde uppmana mina barn att tänka till och se varandra och oss lite mer. Men som sagt, jag blev mega nedröstad.

Här är dom framför varsin skärm:

I veckan var killarna med på sjukhuset. Min kurator och sjuksköterska tipsade om att det kunde vara bra för barnen att se hur jag har det när jag är på sjukhuset. Det hjälper att avdramatisera det hela. Och det är bättre att uppleva behandlingen med mig än att gissa eller föreställa sig något.

De fick inte ta med sig sina telefoner dit eftersom jag ville att det skulle uppleva aktivt detta tillsammans med oss. Och det gick jättebra. Jag är konstigt nog alltid glad att åka dit, alla är så himla positiva och snälla det underlättar såklart.

Vi hade med oss frukost och hade köpt med fika. Min snälla sjuksköterska Monica hade förberett en lite läkarlåda som jag lekte med mer än killarna😝. Och innan vi åkte fick de varsin glass, rena lyxbehandlingen.

Nu känns det som att det allra jobbigaste är snart över. Nu har jag bara 4 cellgiftsdoser kvar. Den 13:e februari börjar jag med strålningen och det känns inte alls jobbigt nu när jag är inne i vårdvärlden. Efter det har jag enzymerna som jag ska ta i dropp en gång var tredje vecka och sen hormontabletterna. Men även om allt som är kvar låter mycket så kommer jag gå med lätta steg ut från sjukhuset den 23 januari. Det är då jag får min sista cellgiftsdos och tar bort piccline som jag konstant har i armen. Då har jag klarat av 12 doser. Nånting jag trodde skulle färga mitt liv med ett mörker under en vääääldigt lång period. Det känns helt fantastiskt att det snart är över. Och vet ni vad mitt hår har redan börjat växa.

2019 kommer att bli helt underbart, det är jag säker på. Jag tar med mig denna prövning som en kraft och en möjlighet att påverka mitt liv och andras i en positiv riktning. Och dessutom fyller jag 40 år🥳

Ett fantastiskt år 2019 önskar jag er alla. Ta vara på varje sekund i era liv, det ska jag❤️

Etapp 2

Det är med blandade känslor som jag känner lusten, behovet att skriva. I en mellanperiod efter att håret ramlade av försvann min lust att skriva eftersom jag sörjde mitt utseende. Jag kommer nog att sörja det så länge min hårlösa period varar, hur ytligt det än må låta.

Men efter det är det inte därför jag inte kunde skriva…. jag har helt enkelt varit för upptagen. Jag har börjat på detta inlägg många gånger. Nu har jag med starten av jullovet äntligen kunnat stanna upp.

Jag har nu gjort 4 av 9 behandlingar på etapp 2. Samtidigt som jag tar denna nya typen av cellgifter så har jag även börjat att ta sprutor i benet som jag ska fortsätta med var tredje vecka i 1 år. Behandlingarna går bra och biverkningarna lyser med sin frånvaro. Här kommer några bilder från mina veckovisa besök:

Efter varje besök har vi försökt göra nåt kul. Vi har ätit god lunch och fixat med grejer vi aldrig hinner med. Det har varit mysigt att få denna fria tid med min G.

Jag har också jobbat heltid alla dagar förutom när jag får behandling. Och det har gått jättebra. Jag älskar fortfarande att kunna känna att jag är mitt gamla jag på jobbet. Och kicken jag helt härligt känner, när alla runt omkring tycker jag är så stark av att klara av denna utmaning utan att klaga, ger mig all styrka jag har. Det har nästan varit så att om någon har sagt: ”Linda du måste få känna dig svag eller trött” eller kanske ”du måste få känna efter och ta det lugnt” har triggat tvärtom effekten på mig. Jag har bara tänkt:”det är väl inte så svårt detta, jag kan inte klaga, det är inte så farligt detta, ingen behöver tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda och jag ska visa alla vilken enveten bitch jag är”.

Av alla dessa inre krafter bara jag kan känna för min egen situation, har gjort att jag bara kört på. Jobb, vänner, familj, läxor, träna, planera resor, organiserat etc.. allt har bara rullat på.

Men nu med dessa sista ord i inlägget måste jag erkänna en svaghet. Jag är trött. Jag känner denna fatigue som alla cancerpatienter känner. Fatigue på franska betyder trött. Men denna typen av trötthet är tung. Jag vill inte känna några biverkningar men om det är mitt tempo eller bara oundvikligt det vet jag inte.

Dra ner på tempot är och kommer aldrig bli ett alternativ för mig eftersom då förlora jag mig själv ännu mer. Jag har inga som helst tvivel på att jag kommer att ha lärt mig en massa efter detta. Att jag är dödlig och att varje dag ska jag ta tillvaro på har aldrig varit viktigare. Varför ska man då sluta göra det man älskar bara för att några cellgifter ska hjälpa mig att just göra det jag älskar. Linda logik i ett nötskal😉

Radio Silence

Jag har inte funnit lusten att skriva och har funderat länge på varför. Men att få sin identitet kappad av en stigmatiserad cancer look är en lång process som den mest positiva och starka personen (är inte jag alltid) måste hantera i sin bubbla.

Jag ska berätta allt (kanske inte allt) när jag har samlat klart på alla känslor och ord.

Men idag känner jag mig stärkt av att jag har tagit mig igenom första etappen av min behandling. I måndags tog jag den sista dosen av 3 starka cellgifter. Jag har mått ok första veckan efter cellgifterna med lite blandade biverkningar. Men de 2 vilande veckor efter biverkningsveckan har jag mått toppen. Bättre än förut eftersom jag tränar mer och äter bättre. Jag har kunnat jobba 75% (en stor skillnad när jag i vanliga fall har jobbat 150% eller mer😅). Och har även hunnit ta mina barn till simhallen, pysslat, göra läxorna ordentligt och umgåtts med familj och vänner.

I lördags var jag ute på fin restaurang och show. Så allt i allt känner jag mig så tacksam och lycklig över hur allt går. Självklart hade jag hellre velat vara utan denna period av behandling och jag kommer att berätta den inte så lyckliga delen snart. Men denna period ger mig tid och tillfälle att reflektera. Vilket man inte värdesätter när man är mitt i ekorrhjulet.

Bilder från i lördags:

Först var vi på Toso, jag drack god bubbel utan alkohol och en supergod drink med watermelon, koriander och chili. Jag åt råbiff, softbun med tonfisk och friterad krabba såååå gotttt😋.

Sen var vi på Lorensbergsteatern och såg Pernilla Wahlgrens 50 års show som heter kort, glad och tacksam. Såååå rolig! Det var underbart att känna sig omringad av fina vänner och ha kul. Tack ännu en gång mina underbara vänner❤️

Cancer utseende

Nu faller det…mitt hår. Mitt utseende kommer att bli stämplat CANCER.

Jag som har varit så stark och sett varje steg som ett nödvändigt steg i min kamp för att bli av med alla spår av cancer. Jag har faktiskt inte varit ledsen, tyckt synd om mig eller känt mig sjuk/drabbad av cancer. Naivt kanske?..ja till viss del eller ett medvetet val för att finna styrkan i allt. Jag har haft några svaga små stunder självklart men jag har snabbt kunnat skaka av mig det.

Nu är jag mitt i nästa steg i processen. Tappa håret! Det började i onsdags. Hårstrån lossnade lite då och då. Men eftersom jag har så många hårstrån så syntes det inte även fram tills idag lördag. Men fy vad jobbigt det är. Det kliar, min kudde är full med hårstrå. Min mini M ser till att plocka synliga hårstrå som faller på axlarna.

Jag plockar lösa hårstrån hela tiden men det syns ändå inte några kala delar än. Imorgon kanske pust!! Det känns jobbigt. Jag vill inte se mig själv utan hår även om att klippa håret kort var nog ett väldigt bra steg på vägen. Jag hatar mitt korta hår, känner inte igen mig i det. Alla har såklart sagt att jag är fin i min korta frisyr och tack fina ni för uppmuntran. Men jag längtar efter att jag får ha långt hår igen. Det kommer att ta några år men långt hår är JAG.

Jag har sytt en mössa som jag kan ha hemma i ett mjukt tyg som jag köpte på stoff och stil. Finns liknande att köpa för ca 500kr på sjukhuset 😱. Min kostade 30kr. Jag ska sy på några vek och då kommer den att se precis ut som de dyra.

Denna vecka har jag jobbat heltid på kontoret. Det har varit helt underbart! Jag har känt mig riktigt stärkt av all energi jag får av att göra det jag älskar. Alla är fantastiska på jobbet och denna nya erfarenhet gör att jag kan prestera ännu bättre. Öppnar tom nya dörrar.

Jag tar med mig det till nästa vecka då jag behöver all styrka inför dos 2. Jag berättar mer om det då och visar upp mitt nya utseende. Antagligen med mössa eller peruk till att börja med.